Buster Katt är sur på mig, jag glömde honom ute i regnet. Han såg ut som en dränkt katt (hahaha) när jag hämtat in honom. Önskar att jag hade haft något gott att bjuda honom på, som räkor till exempel, så kanke han hade blivit på gott humör igen. Han ligger just nu och surar i mitt köksskåp.

Vad har annars hänt idag då? Inget särskilt, varit på Familia Köpcentrum och spenderat de sista slantarna på mat. Tack och lov att det är barnbidrag på måndag. Trist när alla pengar försvinner. Tycker liksom inte att jag slösat, men det har jag tydligen. I o f har det gått en hel del till renovering. Barnens rum har fått nytt golv (ända från krypgrunden), målade väggar och tak, dekorationsklistermärken (typ Wallies) mm. Dessutom har vi "fått" en utomordentligt snygg entrétrappa i sten.
Måste säga att jag har en duktig gubbe!

På tal om Peter så kommer han hem från Åmotfors på måndag kväll och är sen ledig i TVÅ veckor! Kryss och kors i taket. Det ska bli jätteskönt att ha honom hemma så länge. Vi får hitta på något kul, dagsutflykter och så.

Nu har lille Viktor äntligen somnat! Hans moster kan alla trix när han är övertrött. Julia har varit vaken mellan 11 och 18, förutom en powernap på Familia (45 min), men ligger nu och trynar sött hon med. Hoppas hon vaknar innan 22 så hon kan få torr blöja och lite mat. Då kanske hon sover till imorgon bitti. Jag tycker hon är jätteduktig som sover hela natten, hon är ju trots allt bara 10 veckor. Kommer inte ihåg när Ville gjorde det.... Kanske var han tre månader?
På måndag är det dags för BVC igen, spännande. Undrar vad hon väger nu, lilla rultan. Hon är sin mor upp i dagen!

Ångest, har tryckt i mig en hel påse med Bridge-blandning. Ibland är det liksom svårt. Man vill vara en supermamma, superflickvän och vara smal och snygg och trivas med livet. Inte lätt alls.... Tänker hela tiden, nu måste jag ta tag i det där, måste ut och röra på mig, måste städa toaletten, måste försöka att inte snäsa till barn och gubbe, sen blir det bara för mycket. När barnen äntligen sover och man har tid till sig själv så orkar man ju inte? Lägger sig i soffan och äter nåt som är alldeles för onyttigt.  Well well, det är väl bara en period. Jag intalar mig själv att det blir bättre när barnen är lite större, och det blir det säkert. När Julia också går och pratar, när hon kan uttrycka vad hon vill, då tror jag att det lättar. Undrar om jag kommer skratta åt detta då och tänka hur fel jag hade? Njae, var tid har väl sina svårigheter, men också sina underbara stunder! Som nu när Julia börjar jollra och le. Då smälter mitt hjärta och tårarna rinner av ren och skär lycka! ALDRIG att jag vill tillbaka till livet innan mina små troll... No way! Finns inget bättre. Punkt slut.